Det är individuellt vilka doser som är lämplig liksom vilka medel som är lämpliga. Det går inte att ge ett generellt svar, då det är beroende av dels symtom respektive vilka andra mediciner man tar. Exv anti-Parkinson medicinerna MAO-B hämmare/blockerare, T Rasagelin 1 mg och T Xadago (safinamid) 50 eller 100 mg förstärker inte bara L-dopa effekter utan också många SSRI och SNRI läkemedel, varav venlafaxin är ett av de senare.
Det är också svårt att skilja på om exempelvis oro/ångest är del av Parkinsons sjukdom respektive är del av en generell ångest, då de ofta samverkar och påverkar varandra.
En del utmärkande drag för ångest som är relaterad till Parkinsons sjukdom är att den kan variera med effekterna av anti-Parkinson läkemedel. Om det är ett tydligt mönster att ångest uppstår i slutet av en L-dopa medicineffekt som ett symtom av dosglapp och mönstret är att när en ny dos L-dopa får effekt så minskar ångesten talar det för att ångesten är ett icke motoriskt dosglappssymtom. Det behandlas vanligen bäst med att jämna till och förlänga effekten av L-dopa/antiparkinson medicineringen på olika sätt. Denna form av ångest blir tydligare om man har noradrenalinbrist dessutom och då kan exv venlafaxin vara lämpligt som tillägg. Om man utöver Parkinsons sjukdom dessutom har en ytterligare sjukdom GAD, generaliserat ångesttillstånd, blir det ibland komplicerat.
När det gäller GAD så är det lättast att skilja upp om man har haft ångest många år före diagnosen PS. GAD behandlas på olika sätt men vanligen med KBT, kognitiv beteende terapi, och om läkemedel behövs oftast med SSRI, exempelvis Sertralin, eller Citaloparm mfl.
GAD har således många uttryck och är en separat sjukdom som vanligen skiljer sig från Parkinsons sjukdomsyttringar, och den ångest som kan förekomma vid PS, men det kan vara svårt att skilja upp.
Det är ofta olika läkare (primärvården, psykiatriker respektive neurologer, geriatriker) som behandlar de olika tillstånden, så det kan bli motstridiga råd ibland.
Då kan det vare en fördel att ha en läkare som samordnar det hela och det är vanligen husläkare/primärvården som har bäst förutsättningar för att det skall fungera i längden.
/Håkan Widner