Det är många som lite förvånade kommer fram till att utan Parkinson vore livet bra mycket tråkigare. Det är inte bara det faktum att man träffar personer, som man annars aldrig skulle få chans att lära känna. Trevliga, intressanta, annorlunda människor som gärna ger av sina erfarenheter. Även om alla händelser förstås inte är odelat positiva. Så kan de många gånger fylla en uppgift som kontrastskapare.
När jag var i förskoleåldern skickade mamma mig till plastikdans. Balett skulle man säga idag. Dansintresset har hållit i sig även om operabaletten har fått klara sig utan mina insatser. Numera är det Dance for Parkinson som gäller. En dansmetod, som bland annat utarbetats av koreografer från BalettAkademin i Stockholm. Metoden börjar bli lite känd, åtminstone bland personer med Parkinson. Och det händer att vi Parkinsondansare får engagemang. Som nu i tisdags 12 juni. Då arrangerade Karolinska Institutet 27th Nordic Congress of Gerontologi. Och vad kunde vara lämpligare öppningsceremoni än en koreografi skapad speciellt för tillfället och framförd av dansare från Dance for Parkinson. För dagen förstärkt med elever från BalettAkademin.
Karolinska Institutets Aula Medica var i det närmaste fullsatt. Hela 900 personer hade mött upp, Hennes Majestät Drottningen höll inledningstalet efter att vi dansare öppnat kongressen och satt tonen.
Som kontrast till en sådan fantastisk men krävande händelse blev torsdagen. Jag har en s.k. Lecigonpump, som ser till att läkemedlet, Lecigongel kommer till tolvfingertarmen där det maximala upptaget sker. På morgonen, jag skulle just äta frukost, började själva pumpen att larma. Det var stopp någonstans i systemet. Jag spolade i genom slangsystemet utan att stoppet rörde sig det minsta. Provade då att ringa till min sköterska vid Akademiskt Centrum för Neurologi. Där blev jag på grund av konflikt hänvisad till 1177.
Därefter vidare till Akuten på Karolinska i Huddinge. Det är dit man ska åka om man behöver hjälp med stomier som krånglar. Felet gick inte att avhjälpa på akuten. Jag fick tillbringa natten som ofrivillig gäst hos Region Stockholm. Jag har fått komma hem nu men måste komma tillbaka polikliniskt för genomlysning och felsökning
Även om det naturligtvis inte är något som man längtar efter. – Att få komplikationer – så kan det medföra möten och erfarenheter som berikar livet helt oplanerat.
– Jag var lite ledsen och upprörd på sjukhuset. Sköterskan hade lovat att hjälpa mig tre gånger men inte hunnit med. Då var där en ung grabb i 20-årsåldern skulle jag tro. Han var patient, hade för ett par dagar sedan opererat en inflammerad blindtarm. Han vekade så hemtam och gick och plockade bland porslin och bestick. Jag tänkte nästan att han var anställd.
Han frågade om jag ville ha te eller kaffe. Han hjälpte till och gjorde i ordning te.
Vi pratade i ca en timme om allt möjligt. Han var elektriker och ville flytta till en liten by i Norrland. Jag berättade valda delar av mitt liv. Efteråt frågade han – Mår du bättre nu?
Det gjorde jag – Jag sa godnatt och gick och sedan och lade mig.
Bromma 2024.06.15
Eleonor Högström
