Att träna med Parkinsons sjukdom kan ibland kännas som att navigera genom okänd terräng. Ofta finns en osäkerhet kring träning, ibland också en oro över vad man klarar av. Man behöver inspiration, motivation och gärna förslag på vad och hur man skall träna. Ett sätt att bli inspirerad är att ta del av berättelser om hur andra med Parkinson tränar.
Då är det lätt att använda internet och googla. Lätt att hitta berättelser där man möts av träning som fokuserar på extrema fysiska aktiviteter som maratonlöpning, tunga styrkeövningar eller långa cykelturer.
Kanske hittar man en berättelse om någon med Parkinson som trött men lycklig, har sprungit sitt livs första maraton. Som berättar om målsättning, träning, och om hur loppet genomfördes. Om lyckan, och glädjen över att det gick trots Parkinson. En berättelse om hur man vinner högsta vinsten.
Jag blir glad för den här personens skull, hon som lyckades med sitt val av träning, som nådde sitt högt ställda mål. Men är jag där själv? Vill jag dit? Gör det mig motiverad att träna? Eller händer motsatsen, att jag får en klump i magen och blir sänkt? Känner att den träning jag gör inte duger?
Det jag pratar om är berättelser om erfarenheter som delas för att uppmuntra och inspirera, visa att det går. Men jag tror att vi behöver vara medvetna om att vi reagerar olika när vi ta del av berättelser om de som valde och gjorde det till synes omöjliga! Att vi är olika, har olika drivkrafter och olika mål.
Det här får mig att tro att det behövs en balans mellan olika typer av berättelser. En balans mellan berättelser om extrema fysiska aktiviteter och de som handlar om att promenera, eller gå på vattengympa för att hålla kroppen i schack. Berättelser om de som väljer stavgång för att just det fungerar, om alla de som inte ägnar sig åt extrema varianter av träning för att må bra. Deras berättelser om vad de gör och hur de får träningen att fungera i vardagen är en lika viktig inspiration att kunna ta del av.
För måste man verkligen ägna sig åt extrema fysiska aktiviteter för att dra nytta av träning när man lever med Parkinson?
Svaret är ett enkelt: Nej. Träning skall man snarare se som en anpassningsbar och personlig resa, inte en checklista av intensiva aktiviteter. Det är en personlig resa där det är viktigt att hitta både en träningsform och en träningsrutin som passar ens egna förmåga och behov.
Men viktigare än vilken träningsform man väljer är att man tränar regelbundet. Forskning har visat att regelbunden träning kan bidra till att sakta ner sjukdomens progression och förbättra livskvaliteten för personer med Parkinson.
Så, nej, du behöver inte springa maraton, lyfta tunga vikter eller cykla flera mil för att träning ska vara meningsfull när du har Parkinson. Det viktigaste är att hitta en träningsform som du tycker om och som passar din kropp och din livsstil. Det kan vara en promenad, en lugn yogaklass eller en simtur. Det viktiga är att du rör på dig regelbundet och skapar en positiv och anpassad träningsrutin som stärker både kropp och själ.
De som känner mig vet att jag gillar att träna. Att träning under många år var en livsstil som jag trivdes med och som var en del av min vardag året runt. Betydligt färre känner till min känsla av sorg och förlust när pandemin tvingade mig att förändra min träning.
Idag gillar jag det som kallas aerob träning, det är träning som kan inkludera allt från promenader och simning till dans och cykling. Det är aktiviteter som ökar hjärtfrekvensen och förbättrar syreupptaget.
Jag väljer bort gymmet och använder den egna kroppsvikten, lättare vikter eller gummiband för att stärka musklerna och förbättra rörligheten. Mitt fokus är de muskelgrupper som är påverkade av Parkinson, tex. ben och core.
Jag väljer också yoga och olika stretchande rörelser eftersom de förbättrar flexibiliteten och minskar stelheten. Bonus hos dessa aktiviteter är avslappning och stresshantering.
Att springa ett maraton kommer inte att bli aktuellt för mig, men att promenera varje dag är definitivt ett av mina mål. När jag promenerar kan jag träna balans och rörlighet, andas frisk luft och se mig omkring. Det är definitivt extra bonus när solen skiner. Promenaden gör dessutom att jag dagligen påminner min kropp om hur den rörelsen skall utföras.
Jag tänker ofta att trots allt som sägs om träning och Parkinson, så är den bästa träningen den som blir av!
Cecilia Qwinth, författare och influenser med bloggen: Mitt liv med Parkinson
